Det är lite läskigt hur livet kan ta en helvändning bara sådär. Wille är inte min häst, men jag har varit med sedan dagen han kom och jag har ingenting ont att säga om den hästen. Han förtjänar verkligen inte det här. Anna förtjänar verkligen inte det här. Och jag gör som jag alltid gör, stänger alla känslor inne tills det blir för mycket. Får dåligt samvete av att skriva här. Får dåligt samvete av att spela spel på Facebook. Får dåligt samvete av att sitta framför TVn och ha det helt okej. Varför skulle jag förtjäna det? Men det hjälper ju faktiskt inte att sitta och hata sig själv och allt omkring. Ingenting blir bättre för det.
Siren skulle verkligen behöva börja ridas snarast. Han har på senaste tiden börjat bli väldigt trotsig och testar gränserna hela tiden. Som idag, när jag tog in honom och Ellie från hagen. Siren skiter fullständigt i mig och går iväg så att han nästan drar i grimskaftet. Rättar honom två – tre gånger innan jag faktiskt fick säga åt honom på skarpen två gånger. Och det jag gjorde då var att använda rösten och vifta med armarna (& grimskaftet) för att få honom att backa ur mitt utrymme. Jag fick upprepa det två gånger innan han höll sig bakom mig eller med huvudet vid min axel. Det är likadant när vi står i gången för att jag ska ta av täcke eller dylikt, då envisas han med att gå iväg eller gå in i boxen. Eller om jag har boxdörren öppen när han är där, vips så är han på utflykt i stallgången. Bus! 
Standardbreds 